Galantliv

Smakprov ur kap 6

De två följande dagarna förflöt lugnt och smärtfritt så när som på att Ylva noterade att Ulf hade fått otäcka utslag i ansiktet och på händerna. När hon frågade honom vad som hade hänt svarade han att han bara hade ätit något olämpligt. När hon då påpekade att utslagen var misstänkt lika svinkoppor hade han börjat skrika och svära åt henne och bett henne fara åt helvete.

Torsdagsmorgonen bjöd på tre minusgrader och ymnigt snöfall. Ylva och Megapixel satt som vanligt vid frukostbordet och filosoferade över morgontidningens rubriker. Katten hade fått ett fat gräddfil framför sig som han belåtet slickade i sig och Ylva hoppades i sin tur på att få njuta av sina ost- och marmeladmackor ifred.
Det var inte så mycket i tidningen som intresserade Ylva denna morgon. USA hade som vanligt dålig ekonomi. Någon journalist som Ylva aldrig hade hört talas om tidigare ville få lite publicitet och hade grävt upp en massa snask om någon stackars författare och skulle lansera det hela i en bok. Någon hade hittat en död råtta i ett nyöppnat smörpaket…
Pensionärsföreningens giftodlingskurser hade tydligen gjort succé. Ett hundratal deltagare hade slutit upp och nästa gång skulle de få lära sig hur Alruna, Mandragora Officinalis, skulle odlas och vad man kunde åstadkomma med den. Man räknade med att besökarantalet skulle öka.
”… alternativt minska” tänkte Ylva skeptiskt.
Hon sträckte fram handen bredvid tidningen för att ta ett bett av sin macka, men märkte då att tallriken var helt tom. Hon vek undan tidningen och såg stint på Megapixel som i sin tur gjorde sitt bästa för att titta på allting annat.
Ylva harklade sig.
”Mina mackor?”
Megapixel låtsades att han inte hörde och började förstrött undersöka stolskarmen som om någon hade lämnat ett diffust litet doftmärke på den. Ylva suckade synnerligen irriterat och vek ihop tidningen, reste sig, hällde ut kaffet i vasken och ställde muggen på diskbänken. Utan ett ljud gick hon ut i badrummet och gjorde sig i ordning för att åka till jobbet.

När hon senare klev in i fikarummet på sin arbetsplats möttes hon av Zeke som hade fått en sårskorpa bredvid läppen som var misstänkt lik Ulfs svinkoppsliknande utslag.
”Du borde verkligen åka upp till vårdcentralen med det där” påpekade Ylva.
”Jag vet.” svarade Zeke ”Jag ska göra det idag. Tills vi vet vad det är får du inte ta ut 409:an för om det är svinkoppor måste den saneras. 407:an är ledig.”
Taxi 407 var enligt Ylvas mening ett litet missfoster. Den kunde när som helst få för sig att stanna och om man behövde stanna till i en korsning eller för att släppa av eller på någon så var man alltid tvungen att växla ned till ettan och varva på stället för att inte motorn skulle dö.
”Cillinoiden” hade Jonte nere på verkstan sagt. ”Det är cillinoiden som vi måste byta.”
Av någon anledning verkade aldrig cillinoiden bli bytt för 407:an var alltjämt opålitlig och skrämde slag på var och varannan fotgängare som skulle passera gatan till ljudet av den varvande motorn.
Ylva studerade oroligt sin hud. Kanske borde hon också ta en tur upp till vårdcentralen för att vara på den säkra sidan. Den där jäkla Ulf… Han var ett avskum, ett äckel och ett patrask. Hade hon haft en hund hade hon gladeligen matat den med Ulf en mörk och dyster natt.
”Jag tror jag ska gå och ta ett allvarligt snack med personalchefen i eftermiddag” tänkte hon. Visst hade hon ett flertal gånger haft ett allvarligt snack med personalchefen, men inte en enda gång hade hon fått gehör för sin frustration. Det var till och med så att Ylva började misstänka att Ulf hade släktingar lite högre upp i hierarkin och att det var därför han satt så säkert på sin feta röv och svinkoppade ner hennes bil.

Kira Sunnlöv, det är jag det.